Idag har valparna fått frisk luft i näsan och tränat potträning. Dom vädrar lite i luften och drar iväg på sin egen väg inte ett dugg rädda. Och tanken slår mig att dom är verkligen på väg..


…snart ska dom bo i egna familjer och jag unnar verkligen dom det. En familj som bryr sig om bara just den valpen och dom får var och en bli mittpunkten i någons/någras liv. Jag inser (ju faktiskt smiley) att jag ensam kan aldrig ge dom allt detta dom behöver, dom kräver ju en hel del. Jag hävdar bestämt att man får den hunden man förtjänar – ju mer tid man lägger på dom ju mer får man tillbaka.

Passar på att njuta av dom och ser länge på dom när dom sover.